Det ska vara svååååårt att leva!!
Återigen en kväll bläddrandes genom nätets gallerior. Konstnärer har ofta den uppsåten att de vill "beröra". Nå, här går det snabbt förstår ni. Jag ger er 3-4 sekunder och blir jag inte berörd under den tiden har jag ingen lust att sitta och försöka förstå mig det vissa kallar "en ödets trohetsdag" (jo, en tavla hette faktiskt så), när bilden föreställer uppskattningsvis 25 streck på en glasskiva. Jag borde kanske täppa till och inte ge mig i kast med nutidskonsten, men jag har andra funderingar om det ämnet.
Grubblerier. Som de flesta ynglingar så ägnade jag ganska lång tid av min ungdom genom att grubbla, fundera och försöka förstå. Jag vill gärna tro att jag tillhörde den skara människor som gjorde det alltför mycket. Men vad är det skillnaden mellan en stor tänkare och en liten grubblare? Jo, vad man kommer fram till. Och det tycker jag ändå är det väsentliga. Visserligen ska man njuta av resan, men jag anser att målet ändå är det som gör resan överhuvudtaget njutbar. Min resa var långtifrån njutbar, men slutdestinationen.. Oj, vilken utsikt!
Jag läste för längesedan en bok av Bertrand Russel, psykolog, Nobelprisvinnade sådan. Boken hette "Så blir nutidsmänniskan lycklig". Förmodligen det mest läsvärda jag hållt i mina händer, och boken har säkert nästan ett sekel på nacken. Men det han beskriver är ganska enkelt och lärorikt. Han var enligt egen utsago olycklig och såg ingen mening med livet. Och detta ganska tidigt i livet. Han förklarar också hur hans logiska grubblerier blev allt värre, och han kom fram till slutsatser som att det faktiskt inte fanns nån egentlig mening med livet. Tänker man realistiskt och försöker hålla sig så rationell i sinnet som möjligt så kan man faktiskt med enkelhet komma fram till den här slutsatsen. Paradoxalt nog, kanske ska tilläggas.
Men, det var just det som var grejen. Det är inte speciellt svårt att se livet helt utan meningar. Man föds, man ska avla av sig, göra det som ska göras och lida rejält på köpet. Särskilt i dessa tider är det mer svårt än någonsin att se meningen med livet. Svaret på allt dessa, ligger redan i meningen. Det är inte speciellt svårt att se livet helt utan mening. Svårt! Nej, och detsamma gäller självömkan. Den är enkel och ligger alltid där som en tröst. Det svåra är att se meningen med livet, och man bör fråga sig själv om man faktiskt är beredd att ta itu med svåra problem? Jag vet inte om det var Bertrand själv som kom med denna slutsats, eller om det är en sak jag själv har kommit på under livets gång, men det handlar om att livet är en balansgång mellan vad som är enkelt och vad som är rätt. Att välja rätt väg, att tänka rätt och att göra rätt - kan mycket väl vara det svåra. Enkelheten är måhända vacker, men enkelheten kan också ligga att välja vad som ligger framför en. Och jag får ofta en olustig känsla av att människan är skapt olycklig, men med livsuppgift att ta itu med lyckan helt på egen hand. Låter man allt bero och låter livet ha sin gång kan man mycket väl stöta på olyckan om man inte ägnat tillräckligt mycket tid att skönja vad överhuvudtaget lycka kan vara.
Och, om konsten nu är frukten av människors grubblerier är det kanske inte så svårt att förstå att den är komplicerad. Men konsten borde också fungera som uppgift att vara frukten av resultat. Min konst är i så fall enkel, men arbetet som ligger bakom är en väldigt lång väg av grubblerier - men, med det fruktsamma resultatet att skönheten är det enkla och att det som stimulerar mina ögon inte är invecklade grubblerier, gåtor och hjärnspöken.
Grubblerier. Som de flesta ynglingar så ägnade jag ganska lång tid av min ungdom genom att grubbla, fundera och försöka förstå. Jag vill gärna tro att jag tillhörde den skara människor som gjorde det alltför mycket. Men vad är det skillnaden mellan en stor tänkare och en liten grubblare? Jo, vad man kommer fram till. Och det tycker jag ändå är det väsentliga. Visserligen ska man njuta av resan, men jag anser att målet ändå är det som gör resan överhuvudtaget njutbar. Min resa var långtifrån njutbar, men slutdestinationen.. Oj, vilken utsikt!
Jag läste för längesedan en bok av Bertrand Russel, psykolog, Nobelprisvinnade sådan. Boken hette "Så blir nutidsmänniskan lycklig". Förmodligen det mest läsvärda jag hållt i mina händer, och boken har säkert nästan ett sekel på nacken. Men det han beskriver är ganska enkelt och lärorikt. Han var enligt egen utsago olycklig och såg ingen mening med livet. Och detta ganska tidigt i livet. Han förklarar också hur hans logiska grubblerier blev allt värre, och han kom fram till slutsatser som att det faktiskt inte fanns nån egentlig mening med livet. Tänker man realistiskt och försöker hålla sig så rationell i sinnet som möjligt så kan man faktiskt med enkelhet komma fram till den här slutsatsen. Paradoxalt nog, kanske ska tilläggas.
Men, det var just det som var grejen. Det är inte speciellt svårt att se livet helt utan meningar. Man föds, man ska avla av sig, göra det som ska göras och lida rejält på köpet. Särskilt i dessa tider är det mer svårt än någonsin att se meningen med livet. Svaret på allt dessa, ligger redan i meningen. Det är inte speciellt svårt att se livet helt utan mening. Svårt! Nej, och detsamma gäller självömkan. Den är enkel och ligger alltid där som en tröst. Det svåra är att se meningen med livet, och man bör fråga sig själv om man faktiskt är beredd att ta itu med svåra problem? Jag vet inte om det var Bertrand själv som kom med denna slutsats, eller om det är en sak jag själv har kommit på under livets gång, men det handlar om att livet är en balansgång mellan vad som är enkelt och vad som är rätt. Att välja rätt väg, att tänka rätt och att göra rätt - kan mycket väl vara det svåra. Enkelheten är måhända vacker, men enkelheten kan också ligga att välja vad som ligger framför en. Och jag får ofta en olustig känsla av att människan är skapt olycklig, men med livsuppgift att ta itu med lyckan helt på egen hand. Låter man allt bero och låter livet ha sin gång kan man mycket väl stöta på olyckan om man inte ägnat tillräckligt mycket tid att skönja vad överhuvudtaget lycka kan vara.
Och, om konsten nu är frukten av människors grubblerier är det kanske inte så svårt att förstå att den är komplicerad. Men konsten borde också fungera som uppgift att vara frukten av resultat. Min konst är i så fall enkel, men arbetet som ligger bakom är en väldigt lång väg av grubblerier - men, med det fruktsamma resultatet att skönheten är det enkla och att det som stimulerar mina ögon inte är invecklade grubblerier, gåtor och hjärnspöken.
Kommentarer
Trackback
