Ateljéidyll

Jag kom på den eminenta idén att skapa en blogg, rörandes den ädla, fina, äkta och ljuva konsten. Men det känns som att jag har köpt grisen i säcken. Missförstå mig rätt, jag älskar den där grisen. Men säcken och grisarna runtomkring är inte speciellt trevligt sällskap. Så, jag funderar på att lägga ner hela den här konstkritikeridén och istället koncentrera mig på pergrunditz.com.

Återigen en kväll bläddrandes genom nätets gallerior. Konstnärer har ofta den uppsåten att de vill "beröra". Nå, här går det snabbt förstår ni. Jag ger er 3-4 sekunder och blir jag inte berörd under den tiden har jag ingen lust att sitta och försöka förstå mig det vissa kallar "en ödets trohetsdag" (jo, en tavla hette faktiskt så), när bilden föreställer uppskattningsvis 25 streck på en glasskiva. Jag borde kanske täppa till och inte ge mig i kast med nutidskonsten, men jag har andra funderingar om det ämnet.

Grubblerier. Som de flesta ynglingar så ägnade jag ganska lång tid av min ungdom genom att grubbla, fundera och försöka förstå. Jag vill gärna tro att jag tillhörde den skara människor som gjorde det alltför mycket. Men vad är det skillnaden mellan en stor tänkare och en liten grubblare? Jo, vad man kommer fram till. Och det tycker jag ändå är det väsentliga. Visserligen ska man njuta av resan, men jag anser att målet ändå är det som gör resan överhuvudtaget njutbar. Min resa var långtifrån njutbar, men slutdestinationen.. Oj, vilken utsikt!

Jag läste för längesedan  en bok av Bertrand Russel, psykolog, Nobelprisvinnade sådan. Boken hette "Så blir nutidsmänniskan lycklig". Förmodligen det mest läsvärda jag hållt i mina händer, och boken har säkert nästan ett sekel på nacken. Men det han beskriver är ganska enkelt och lärorikt. Han var enligt egen utsago olycklig och såg ingen mening med livet. Och detta ganska tidigt i livet. Han förklarar också hur hans logiska grubblerier blev allt värre, och han kom fram till slutsatser som att det faktiskt inte fanns nån egentlig mening med livet. Tänker man realistiskt och försöker hålla sig så rationell i sinnet som möjligt så kan man faktiskt med enkelhet komma fram till den här slutsatsen. Paradoxalt nog, kanske ska tilläggas.

Men, det var just det som var grejen. Det är inte speciellt svårt att se livet helt utan meningar. Man föds, man ska avla av sig, göra det som ska göras och lida rejält på köpet. Särskilt i dessa tider är det mer svårt än någonsin att se meningen med livet. Svaret på allt dessa, ligger redan i meningen. Det är inte speciellt svårt att se livet helt utan mening. Svårt! Nej, och detsamma gäller självömkan. Den är enkel och ligger alltid där som en tröst. Det svåra är att se meningen med livet, och man bör fråga sig själv om man faktiskt är beredd att ta itu med svåra problem? Jag vet inte om det var Bertrand själv som kom med denna slutsats, eller om det är en sak jag själv har kommit på under livets gång, men det handlar om att livet är en balansgång mellan vad som är enkelt och vad som är rätt. Att välja rätt väg, att tänka rätt och att göra rätt - kan mycket väl vara det svåra. Enkelheten är måhända vacker, men enkelheten kan också ligga att välja vad som ligger framför en. Och jag får ofta en olustig känsla av att människan är skapt olycklig, men med livsuppgift att ta itu med lyckan helt på egen hand. Låter man allt bero och låter livet ha sin gång kan man mycket väl stöta på olyckan om man inte ägnat tillräckligt mycket tid att skönja vad överhuvudtaget lycka kan vara.

Och, om konsten nu är frukten av människors grubblerier är det kanske inte så svårt att förstå att den är komplicerad. Men konsten borde också fungera som uppgift att vara frukten av resultat. Min konst är i så fall enkel, men arbetet som ligger bakom är en väldigt lång väg av grubblerier - men, med det fruktsamma resultatet att skönheten är det enkla och att det som stimulerar mina ögon inte är invecklade grubblerier, gåtor och hjärnspöken.

Geeez.. Jag skulle göra vad som helst för en simpel Cola light nu. Kaffet känns liksom inte värdigt nog. Det är inte koffeinet. Jag kan ge mig fan på att Coca Cola Company lagt nån drog i skiten så att folk ska bli beroende. Eller vad är det jag säger, självklart måste de ha gjort det. Samma teori gäller McDonalds hamburgare och diverse andra produkter i USA. Klart som fan man slänger med lite beroendeframkallande medel om man kan tjäna på det. Om jag vore kapitalist så skulle jag nog slänga med en nypa heroin i allt jag sålde. Smart idé.
Klockan är för övrigt 05.45 och jag är vaken. Det var jag igår med vid samma tid, skillnaden är den att jag har sovit drygt 6 timmar nu. En fylla gör alltid susen alltså! Vrida tillbaka dygnet? Varsågod, en fylla? Ja tack.

Nåväl. Igår hämtade jag ut fem stycken böcker om Anders Zorn. Läste lite i de, kollade på bilderna.  Dreglade tamejfan. Som vuxen blir man mer och mer svårimponerad ju längre tiden far fram, men Zorn är en sån där snubbe som man blir helt jävla galen på. Hur gör han? En hel bok om tavlan Kärleksnymf bland annat. Ruskigt intressant.

Om jag är stolt över att min farsa varit tillsammans med denna vokalissa? Jo. Lite.

Konsthögskola. Lägg till ordet "kunglig" så blir det genast lite mer.. Kungligt. En tanke jag fick häromdagen, är den att när man som jag, med fattig utbildning (läs, "undermålig") så kan man faktiskt ändå komma in på - högskola. Man kan få "dispens" som det heter. Jag har fått dispens förr, då gällde det truckkörning. Nu funderar jag på om man ändå inte skulle spendera lite tid till att faktiskt fundera igenom det där med utbildning.

Jag var med syrran på arbetsförmedlingen häromdagen. Hon har ett fåtal VGn. Kanske ett och ett annat G, max två. Resten MVG på en betygslista storlek enorm..  Jag skulle gärna ha det så. Men i alla fall, så kollade jag in hemsidan för KKH (Kungliga Konsthögskolan), och det visade sig faktiskt att man KAN komma in enbart på sina arbetsprover.

Nu har jag återigen fått griller i huvudet. Känns bra. Känns kungligt.